Supercurrent flow through an effective double barrier structure

Supercurrent flow is studied in a structure that in the Ginzburg-Landau regime can be described in terms of an effective double barrier potential. In the limit of strongly reflecting barriers, the passage of Cooper pairs through such a structure may be viewed as a realization of resonant tunneling with a rigid wave function. For interbarrier distances smaller than $d_0=\pi\xi(T)$ no current-carrying solutions exist. For distances between $d_0$ and $2d_0$, four solutions exist. The two symmetric solutions obey a current-phase relation of $\sin(\Delta\varphi/2)$, while the two asymmetric solutions satisfy $\Delta\varphi=\pi$ for all allowed values of the current. As the distance exceeds $nd_0$, a new group of four solutions appears, each contaning $(n-1)$ soliton-type oscillations between the barriers. We prove the inexistence of a continuous crossover between the physical solutions of the nonlinear Ginzburg-Landau equation and those of the corresponding linearized Schr\"odinger equation. We also show that under certain conditions a repulsive delta function barrier may quantitatively describe a SNS structure. We are thus able to predict that the critical current of a SNSNS structure vanishes as $\sqrt{T'_c-T}$, where $T'_c$ is lower than the bulk critical temperature.Comment: 20 pages, RevTex, to appear in Phys. Rev. B, 6 figures on request at [email protected]

Better Scrum through Essence

We live at an exciting time where software has become a dominant aspect of our everyday life. Although software provides opportunities for improving various aspects of our society, it also presents many challenges. One of them is development, deployment and sustaining of high quality software on a broad scale. While agile methods (Scrum being one of the most prominent examples) ease the process, their popularity deteriorates the clarity and simplicity they were once meant to bring into software development. This article explores the synergy of Scrum and Essence, a domain model of software engineering processes, intending to become a common ground for software development methods, bringing clarity into the composition of methods from individual practices. This short communication motivates the interplay of Scrum and Essence, being accompanied with a set of videotutorials and 21 Scrum Essential cards to further guide more effective team's way of working

IS LEADERSHIP EDUCATION FOR SUSTAINABLE INNOVATION AND DIGITAL TRANSFORMATION: EFFECTIVENESS AND CHALLENGES

The rapid growth of AI is enabling new capabilities for organizations in knowledge management and requiring new worker capabilities in value creation. New generative AI capabilities can facilitate improved data quality and better worker support. However, best practices for effective and safe use of generative AI are still being established. Scholars must continue to develop their curriculum and pedagogy to prepare students for these new challenges. This panel focuses on educating members for Sustainable Leadership positions in IS within the context of Digital Innovation and Transformation, utilizing the framework that encompasses Digital Strategy and Enterprise Architecture

La Esencia de la Ingeniería de Software: El Núcleo de Semat

Esta es una traducción del artículo que se publicó en Communications of the ACM en Diciembre de 2012 bajo el título “The Essence of Software Engineering: The SEMAT Kernel” y se realiza debido a la importancia que adquiere el tema para la audiencia de hispanoparlantes, de forma que se pueda generar un acceso a lo que constituye uno de los últimos adelantos en Ingeniería de Software

Transport av dräktiga djur, transport av unga djur och åldersbestämning av foster

De flesta lantbruksdjur transporteras endast enstaka gånger i livet och har därför sällan möjlighet att vänja sig vid transporter på ett sätt som skulle förebygga stress och bidra till en god transportupplevelse. Att skapa förutsättningar som minimerar påverkan på djuren och underlättar drivning av djuren är därför av stor vikt. Livdjurstransport eller transport till slakt kan vara en mycket stressfylld situation för djur. EFSA har under 2022 publicerat tre olika utlåtanden om transport av nötkreatur, små idisslare och gris. EFSA har i sina utlåtanden identifierat följande relevanta välfärdsrisker: social stress i samband med omgruppering, stress då djuren hanteras av ovarsamma människor eller av människor som de inte är vana vid, stress på grund av värme eller kyla, skador, rörelsestress (orsakat av fordonets rörelser), predationsstress (specifikt hos får som drivs med hund), hunger, törst, respiratoriska problem (specifikt hos nötkreatur), begränsade rörelsemöjligheter, svårigheter att vila och sensorisk överstimulering. Sammantaget kan dessa välfärdsrisker leda till ackumulerad och hög stress, rädsla, smärta, obehag och utmattning hos djuren.Nötkreatur, grisar och får är sociala djur som lätt stressas om de separeras från sin grupp. Att ta hänsyn till deras naturliga flockbeteende genom att t.ex. inte driva djur enskilt utan i grupp (undantag för vuxna handjur som ofta behöver hanteras enskilt) är därför viktigt både före, under och efter transport. Omgrupperingar och social stress riskerar att leda till aggressioner och oönskade beteenden då djuren kan komma att skada sig själva eller varandra.Djurs tidigare erfarenheter av att bli hanterade av människor påverkar deras upplevelse och stressnivå vid hantering i samband med transport. En mer vänlig hantering av djuren tidigt i livet kan underlätta hanteringen i samband med transport. Djurens rädsla utgör en välfärdsrisk, både för djuren själva och för den transportör som ska hantera dem. Utlastningsutrymmen och drivvägar behöver vara väl designade för att få ett bra flöde när djuren lastas respektive lastas av och den som hanterar djuren behöver ha god kunskap om djurens naturliga beteenden.Hunger och törst kan uppstå hos djur under tiden från lastning till transport och urlastning. Risken för att djuren ska uppleva hunger och törst ökar med längre transporttider. Unga djur har ett naturligt tätare födointag vilket man kan behöva ta hänsyn till vid transport genom att erbjuda djuren möjlighet att äta och dricka oftare än äldre djur. I nuläget finns det inga optimala lösningar på hur man ska kunna tillgodose behovet av vatten eller annan utfodring på transport då intaget även påverkas av stress och sociala faktorer utöver vana vid utrustningen.Djurtätheten på transportfordonet är en viktig faktor som påverkar djurens möjligheter att hålla balansen och att kunna ligga ned och vila, men även risken för skador och död. Behovet av att kunna ligga ned under transport ökar med transportens längd och huruvida djuren ligger ned är kopplat till vilket utrymme som ges, där större utrymme leder till att fler djur ligger ned.Sen dräktighet räknas som ett tillstånd då det inte är lämpligt att transportera ett djur eftersom transport under denna period kan leda till negativa konsekvenser för djurets välfärd och risker för avkomman. Dräktighet innebär ökad sårbarhet både fysiskt och fysiologiskt. För dräktiga djur innebär därför den stress som förflyttning, lastning, ny miljö, okända människor, rörlig och ostabil transport, transportfordonets förutsättningar, samt avsaknad av foder och vatten under längre perioder, en större påfrestning med en ökad risk för negativa konsekvenser, än för icke-dräktiga djur. Dräktiga djur har en ökad metabolism och värmeproduktion, framförallt under sen dräktighet, vilket gör dräktiga djur mer känsliga för värmestress än icke-dräktiga djur. Vidare blir fysisk ansträngning jobbigare för det dräktiga djuret beroende både på den ökade tyngden och dess påverkan på rörelseapparaten. Även cirkulationssystemet blir mer ansträngt med en förhöjd hjärtfrekvens som följd. Vid värmestress ökar dessutom andningsfrekvensen påtagligt.Kortisol har en viktig roll i slutet av dräktigheten och för att initiera förlossning. I slutet av dräktigheten stiger kortisolnivåerna i moderdjurets blod till följd av att fostrets kortisolproduktion ökar. Förhöjda kortisolnivåer till följd av stress och fysisk ansträngning i samband med lastning, hantering, omgruppering, transport och nya miljöer kan orsaka abort eller för tidig igångsättning av förlossningen. Flera studier visar att det även finns risker under andra delar av dräktigheten. Transport ökar till exempel risken för embryonala förluster under tidig dräktighet hos gris, framför allt under vecka två till fyra, vilket är en kortisolkänslig period. För nötkreatur finns det risk för embryonala förluster vid transporter under dräktighetens första två månader och studier på får har visat på negativa effekter på lamm och ökad risk för fosterdöd vid förhöjda kortisolnivåer hos tackan. Det finns även en risk för epigenetiska effekter hos fostren vid stress hos moderdjuret, vilka kan komma att påverka avkomman senare i livet.När hondjuren ökar i vikt genom fostertillväxt och ökad volym av fostervätskor, påverkas deras rörlighet och förmåga att hålla balansen vilket kan göra att både lastning och transport försvåras samt innebära en ökad risk för halkskador och fläkningsskador. Eventuella led- och klövproblem kan dessutom förvärras eller försvåra rörelsemöjligheterna, även om uppenbar hälta inte alltid kan ses. Den ökade storleken gör att dräktiga djur kräver större plats under transporten, både för att djuren i sig är större, men också för att de ska kunna parera rörelser och hålla balansen. Dräktiga grisar minskar sin aktivitetsnivå och har större behov av att ligga ned och vila vilket behöver tillgodoses under transport.I slutet av dräktigheten, oklart exakt när, sker en uppmjukning av vävnaderna i bäckenregionen vilket är mer påtagligt för nötkreatur än för små idisslare och suggor. Uppmjukningen kvarstår även en tid efter förlossningen. Uppmjukningen ger försämrad stabilitet vid rörelse, vilket innebär risker vid både lastning och transport. Det är därför viktigt att man tar hänsyn till detta och har god tidsmarginal vid transport av dräktiga eller nyförlösta djur, så att djuren inte riskerar att transporteras under den tid som bäckenet är instabilt.Den vetenskapliga evidensen för EU:s regel om 90 % av den förväntade dräktighetstiden som gräns för transport av dräktiga djur förefaller oklar. Rådet ställer sig bakom konklusionen i EFSA:s utlåtande om transport av nötkreatur, små idisslare och gris, om att vetenskapliga belägg för den exakta nu gällande gränsdragningen saknas, samtidigt som det är tydligt att långt gången dräktighet är en riskfaktor för negativ djurvälfärd under transport. I de aktuella utlåtandena finns dock flera studier citerade som visar på sårbarhet för de dräktiga djuren och deras foster under en period som i många fall är längre än de sista 10 % av dräktighetstiden samt att det finns en ökad sårbarhet även under andra delar av dräktigheten och att både moderdjur och foster kan påverkas negativt av att transporteras.Det finns risk för att den stress som en transport innebär kan leda till att det sent dräktiga djuret aborterar eller att förlossningen sätts igång under eller strax efter transport. Då det således föreligger risker för foster och moderdjur vid transport av dräktiga djur under stora delar av dräktighetsperioden anser Rådet att transport av dräktiga djur (nötkreatur, får och gris) om möjligt bör undvikas.Vid transport av unga kalvar, smågrisar och lamm måste hänsyn tas till flera faktorer, såsom ålder, immunförsvarets utveckling, djurens allmänna hälsostatus, huruvida djuren är avvanda eller inte, social stress, etc. Unga djur är generellt känsligare än vuxna djur, och påverkas än mer av att utsättas för hunger och törst, kalla och varma transporter, och begränsade möjligheter att vila under transport. Under perioden då det passiva immunförsvaret går ned samtidigt som det aktiva immunförsvaret är under uppbyggnad är djuren extra känsliga för infektioner.Hur väl ett ungt djur klarar en transport beror bl.a. på längden på transporten (ju längre transport desto större risk för djurens välfärd), samt djurets ålder och vikt. Tiden mellan två och fyra veckor är en känslig ålder för transport av kalvar. Enligt EFSA bör inte kalvar transporteras tidigare än vid fem veckors ålder och de bör väga minst 50 kg. För lamm rekommenderas att djuren transporteras först efter avvänjning. Vidare behöver hänsyn tas till djurens behov av foder och vatten, så att deras närings- samt vätskebehov tillgodoses. Hänsyn behöver även tas till på vilket sätt de är vana vid att inta foder och vatten, och om djuret hålls på liknande sätt i transporten som de är vana vid, exempelvis i samma grupp eller tillsammans med sin mamma. Det kan vara klokt att utfodra djuren innan transport för att minska risken för hunger under transporten. Vid mjölkgiva till kalv behöver tid ges för digestion innan transport för att minska risken för diarré.Icke avvanda djur upplever en större stress runt transport än avvanda djur (vid transport utan moderdjur) och det är därför bättre att företrädesvis transportera djuren efter avvänjning. Unga djur är heller inte motoriskt färdigutvecklade, vilket kan påverka deras balans under transport samt vid på- och avlastning. Yngre djur ligger ned och vilar i större omfattning än vuxna djur. Yngre djurs behov och möjlighet att vila påverkas av vad som sker under transporten, t.ex. hur fordonet körs, vägbanans utformning och fordonets komfort, men också av transportens längd, utrymme per individ och om det är tillräckligt med strö för att kunna ligga bekvämt.I dagsläget saknas en tillfredsställande diagnostisk metod för att med säkerhet bestämma den exakta dräktighetslängden hos ett moderdjur som befinner sig i sen dräktighet, utöver dokumentation baserad på betäcknings-/inseminationsdatum, som Rådet bedömer vara det säkraste sättet att undvika transporter i sen dräktighet. För nötkreatur kan rektalisering vara en enkel och billig metod för att utesluta sen dräktighet, men detta är inte tillämpligt för gris och får.För åldersbestämning av kalv- och lammfoster efter slakt eller avlivning används i nuläget referensvärden för CRL (crown-rump length) som huvudsaklig objektivt mätbar parameter, i kombination med bedömning av andra yttre kännetecken hos fostret, t.ex. behåring. De referensvärden för bedömning som används idag grundar sig dock till stor del på äldre studier, och i takt med att nöt- och fårpopulationen förändras genom aveln kan referensvärdena behöva anpassas i motsvarande utsträckning. Rådet rekommenderar att referensvärden för åldersbestämning av kalv- och lammfoster uppdateras

Hållande av vaktel

Uppdraget har varit att utifrån givna frågeställningar beskriva det kunskapsläge som finns kring hur vaktlar bör hållas och skötas. Med begreppet ”vaktel” avses rent biologiskt inte en enskild art utan ett antal släkten med totalt ca 80 arter av en typ av små hönsfåglar, men det är den japanska vakteln som har domesticerats och idag främst hålls för livsmedelsproduktion. Den japanska vakteln har hållits i fångenskap sedan 1100-talet. Systematisk domesticering och selektion för ägg- respektive köttproduktion har skett mer intensivt sedan omkring förra sekelskiftet, det vill säga i drygt 100 år. Den domesticerade japanska vakteln utmärks av snabb tillväxt, tidig könsmognad och hög äggproduktion i de linjer som har selekterats för detta ändamål. Livslängden hos viltlevande japanska vaktlar anges till 2–3 år, medan domesticerade vaktlar kan leva upp till 8 år. Den forskning som finns är främst gjord på den domesticerade japanska vakteln (Coturnix japonica domestica). Detta yttrande fokuserar därför på hållande och skötsel av den domesticerade japanska vakteln, fortsättningsvis kallad ”domesticerad vaktel”. Mycket av forskningen kring dessa vaktlars beteenden och inhysning är gjord under burförhållanden. Burhållning av vaktel är, såvitt Rådet känner till, inte vanligt förekommande i Sverige i kommersiella vaktelbesättningar och EU-kommissionen planerar att fasa ut all typ av sådan inhysning av livsmedelsproducerande vaktlar. Vi har därför valt att lägga tyngdpunkten i denna rapport på vaktelhållning i frigående system. I Sverige hålls domesticerad vaktel för kommersiell produktion av ägg och kött i småskaliga besättningar som är spridda över landet. Omfattningen är dock liten. Domesticerad vaktel och flera andra vaktelarter, t.ex. den kinesiska dvärgvakteln, hålls även för hobbyändamål (sällskap, avel, prydnad) och som försöksdjur i Sverige. De omfattas av svensk djurskyddslagstiftning oavsett syftet med djurhållningen. Vilka regler som gäller är dock avhängigt av dels vilket syfte man har med vaktelhållningen och dels hur den vaktelart man håller ska karakteriseras. Beroende på svar så blir olika föreskrifter gällande, och ibland är det motstridigt vilka föreskrifter som ska följas. Bristen på entydiga föreskrifter skapar en osäkerhet kring vad som egentligen gäller, både för djurhållare och för länsstyrelserna som ska utföra djurskyddskontroller och ibland förpröva vaktelanläggningar. Eftersom japanska vaktlar har varit domesticerade en kort tid (ca 800 år jämfört med t.ex. tamhöns [Gallus gallus domesticus] ca 8000 år) och selektionen har fokuserat på produktionsegenskaper kan man utgå från att de inte skiljer sig så mycket från vilda japanska vaktlar avseende behov och naturligt beteende. Den vilda anfadern till den domesticerade vakteln är marklevande och lever i habitat som erbjuder täta skydd i form av gräsmarker och buskar längs vattendrag och odlade fält. Dessutom är fåglarna kamouflagefärgade och de är naturligt skygga. De fåtal studier som finns av viltlevande japanska vaktlar visar att fåglarna tillbringar mycket tid med att sprätta och leta efter frön och ryggradslösa djur på marken. Viltlevande japanska vaktlar lever i par eller i små grupper under reproduktionssäsongen, och samlas i större flockar under flyttsäsongen. Den domesticerade vakteln formar i fångenskap en dominanshierarki likt tamhönsens hackordning. Den domesticerade vaktelns sinnen (syn, hörsel och lukt) verkar likna tamhönans. Vaktlar är tidigt utvecklade och vid kläckning är de befjädrade, kan se, höra och förflytta sig i sin närmiljö. De blir könsmogna redan vid 5–6 veckors ålder och lägger sina ägg skyddat på marken. Bobyggande och ruvning utförs endast av hönorna. Det saknas dock forskning som tydligt visar vilken grad av ruvningsbenägenhet de har. En allmän uppfattning bland djurägarna tycks även vara att vaktlar inte använder värpreden och att fåglarna därför saknar detta behov. Det kan dock inte uteslutas att orsaken är att fåglarna har specifika önskemål om utformning av reden som inte uppfylls av traditionella värpreden. Även här är forskningen mycket bristfällig (så vilket behov av värprede som råder och hur det bäst utformas är oklart). Skydd är en mycket viktig resurs för vaktlar, och därför behöver de erbjudas tillräckligt med skydd i djurutrymmet så att samtliga fåglar samtidigt kan söka skydd utan att det uppstår konkurrens och stress. Dessa skydd ska placeras i marknivå för vaktlarna att gömma sig under. Sannolikt behöver även dessa skydd vara utspridda i utrymmet dels för att uppmuntra till rörelse och stimulera till att hela utrymmet används, men framför allt för att avståndet till ett skydd ska vara kort. Eftersom vaktlarna har en rangordning och kan vara aggressiva mot varandra är det viktigt att essentiella resurser inte kan monopoliseras utan kommer alla fåglarna till godo. Det är därför även viktigt att det finns tillräckligt med plats kring utfodring, och att det finns tillräckligt många vattenplatser. Som regel ges vaktlar fri tillgång på foder och dricksvatten. Det saknas forskning kring vaktlars behov att söka skydd högre upp, t.ex. på sittpinnar. Den forskning som finns indikerar att behovet av sittpinnar är lågt. Vaktlar är sociala djur och ska därför aldrig hållas ensamma. De bör hållas i grupper som är mixade (både hönor och tuppar) eller i grupper som består enbart av hönor. Det är inte lämpligt att hålla enbart tuppar i en grupp. Även om de i naturen kan leva i par är rekommendationen att antalet hönor överstiger antalet tuppar i vaktelflockar med könsmogna fåglar. Denna rekommendation motiveras av behovet att minska aggression och risken för skador på hönan. Det är viktigt för vaktlar att ströbada av flera anledningar, bl.a. för att hålla fjäderdräkten i trim. Vaktlar ströbadar flera gånger dagligen om lämpligt strömedel finns fritt tillgängligt. Att hålla vaktlarna på ett strömaterial som möjliggör att de kan picka och sprätta är också en viktig välfärdshöjande resurs, eftersom de naturligt ägnar en stor del av tiden åt dessa födosöksrelaterade beteenden. Ljustillförsel för domesticerad vaktel bör vara naturligt ljus eller armatur med dagsljusliknande spektrum. Ljusintensitet och ljusprogram kan jämföras med de som används för värphöns. De domesticerade vaktlarna har ett behov av termisk komfort som kan jämföras med tamhöns, både som kycklingar och som vuxna djur. Det regelverk som finns för värphöns gällande ljus, temperatur och övriga klimatfaktorer bör kunna tillämpas även för domesticerad vaktel, åtminstone tills kunskapsläget för dessa fåglar är bättre. När man utformar miljön är det även viktigt att tänka på biosäkerheten och möjligheten till god tillsyn över vaktlarna. Eftersom vaktlarna är i behov av att söka skydd får man planera utformningen av dessa så att tillsyn kan ske. Det behöver även vara tillräcklig ljusintensitet så att skydd och eventuella värpreden kan inspekteras vid den dagliga tillsynen. När det gäller biosäkerheten bedömer Rådet att samma principer som gäller för besättningar med värphöns, slaktkyckling och kalkonuppfödning i stora drag bör kunna appliceras i livsmedelsproducerande vaktelflockar. Bland annat bör inomhusutrymmen vara saneringsbara och utomhusytor bör vara hårdgjorda eller väldränerade närmast inomhusutrymmet. Omgångsuppfödning är att rekommendera av smittskyddsskäl, och man bör undvika att blanda fjäderfän av olika arter, ursprung och åldrar. En annan viktig orsak till att man bör undvika blandning av flockar är att detta kan leda till social instabilitet i flocken med nedsatt djurvälfärd som följd. Det är även viktigt att djurutrymmena utformas så att vaktlarna inte kan rymma. Då den domesticerade vakteln är relativt nära släkt med vår inhemska europeiska vaktel kan dessa två hybridisera och producera fertil avkomma, vilket är ytterst olämpligt ur ett bevarandebiologiskt perspektiv. Den forskning som idag finns kring vaktlar ger inget underlag för att ge rekommendationer kring exakta gruppstorlekar, utöver att fåglarna aldrig bör hållas ensamma eller i grupp med enbart tuppar. Den forskning som finns kring utrymmesbehov är främst framtagen genom forskning i bursystem, vilket inte är relevant i detta sammanhang eftersom burhållning av livsmedelsproducerande fjäderfän ska fasas ut inom EU. När det gäller minimiutrymme kan man generellt säga att forskningen enhälligt visar att en hög djurtäthet inverkar negativt på djuren och att tillgången till skydd och könssammansättning av gruppen påverkar lämplig beläggningsgrad. Det finns flera kunskapsluckor kring vaktlar och deras naturliga beteenden och behov, och den forskning som finns är främst gjord på vaktlar i bur. Därför behövs det generellt mer forskning kring hållande av frigående vaktlar

What Stimulates Researchers to Make Their Research Usable? Towards an Openness Approach

Ambiguity surrounding the effect of external engagement on academic research has raised questions about what motivates researchers to collaborate with third parties. We argue that what matters for society is research that can be absorbed by users. We define openness as a willingness by researchers to make research more usable by external partners by responding to external influences in their own research practices. We ask what kinds of characteristics define those researchers who are more open to creating usable knowledge. Our empirical study analyses a sample of 1583 researchers working at the Spanish Council for Scientific Research (CSIC). Results demonstrate that it is personal factors (academic identity and past experience) that determine which researchers have open behaviours. The paper concludes that policies to encourage external engagement should focus on experiences which legitimate and validate knowledge produced through user encounters, both at the academic formation career stage as well as through providing ongoing opportunities to engage with third parties.The data used for this study comes from the IMPACTO project funded by the Spanish Council for Scientific Research - CSIC (Ref. 200410E639). The work also benefited from a mobility grant awarded by Eu-Spri Forum to Julia Olmos Penuela & Paul Benneworth for her visiting research to the Center of Higher Education Policy Studies. Finally, Julia Olmos Penuela also benefited from a post-doctoral grant funded by the Generalitat Valenciana (APOSTD-2014-A-006).Olmos-Peñuela, J.; Benneworth, P.; Castro-Martínez, E. (2015). What Stimulates Researchers to Make Their Research Usable? Towards an Openness Approach. Minerva. 53(4):381-410. https://doi.org/10.1007/s11024-015-9283-4S381410534Abreu, Maria, Vadim Grinevich, Alan Hughes, and Michael Kitson. 2009. Knowledge exchange between academics and the business, public and third sectors. Cambridge: Centre for Business Research and UK-IRC.Aghion, Philippe, Mathias Dewatripont, and Jeremy C. Stein. 2008. Academic freedom, private-sector focus, and the process of innovation. RAND Journal of Economics 39: 617–635.Ajzen, Icek. 2001. Nature and operation of attitudes. Annual Review of Psychology 52(1): 27–58.Alrøe, Hugo Fjelsted, and Erik Steen Kristensen. 2002. Towards a systemic research methodology in agriculture: Rethinking the role of values in science. Agriculture and Human Values 19(1): 3–23.Audretsch, David B., Werner Bönte, and Stefan Krabel. 2010. Why do scientists in public research institutions cooperate with private firms. In DRUID Working Paper, 10–27.Baldini, Nicola, Rosa Grimaldi, and Maurizio Sobrero. 2007. To patent or not to patent? A survey of Italian inventors on motivations, incentives, and obstacles to university patenting. Scientometrics 70(2): 333–354.Bandura, Albert. 1977. Social learning theory. Englewood Cliffs, NJ: Prentice-Hall.Barnett, R. 2009. Knowing and becoming in the higher education curriculum. Studies in Higher Education 34(4): 429–440.Becher, Tony. 1994. The significance of disciplinary differences. Studies in Higher Education 19(2): 151–161.Becher, Tony, and Paul Trowler. 2001. Academic tribes and territories: Intellectual enquiry and the culture of disciplines. McGraw-Hill International.Bekkers, Rudi, and Isabel Maria Bodas Freitas. 2008. Analysing knowledge transfer channels between universities and industry: To what degree do sectors also matter? Research Policy 37(10): 1837–1853.Belderbos, René, Martin Carree, Bert Diederen, Boris Lokshin, and Reinhilde Veugelers. 2004. Heterogeneity in R&D cooperation strategies. International Journal of Industrial Organization 22(8): 1237–1263.Benner, Mats, and Ulf Sandström. 2000. Institutionalizing the triple helix: Research funding and norms in the academic system. Research Policy 29(2): 291–301.Bercovitz, Janet, and Maryann Feldman. 2008. Academic entrepreneurs: Organizational change at the individual level. Organization Science 19(1): 69–89.Berman, Elizabeth Popp. 2011. Creating the market university: How academic science became an economic engine. Princeton University Press.Bleiklie, Ivar, and Roar Høstaker. 2004. Modernizing research training-education and science policy between profession, discipline and academic institution. Higher Education Policy 17(2): 221–236.Bozeman, Barry, Daniel Fay, and Catherine P. Slade. 2013. Research collaboration in universities and academic entrepreneurship: The-state-of-the-art. The Journal of Technology Transfer 38(1): 1–67.Collini, Stefan. 2009. Impact on humanities: Researchers must take a stand now or be judged and rewarded as salesmen. The Times Literary Supplement 5563: 18–19.D’Este, Pablo, and Markus Perkmann. 2011. Why do academics engage with industry? The entrepreneurial university and individual motivations. The Journal of Technology Transfer 36(3): 316–339.D’Este, Pablo, Oscar Llopis, and Alfredo Yegros. 2013. Conducting pro-social research: Cognitive diversity, research excellence and awareness about the social impact of research: INGENIO (CSIC-UPV) Working Paper Series.Deem, Rosemary, and Lisa Lucas. 2007. Research and teaching cultures in two contrasting UK policy contexts: Academic life in education departments in five English and Scottish universities. Higher Education 54(1): 115–133.DiMaggio, Paul J., and Walter W. Powell. 1983. The iron cage revisited: Institutional isomorphism and collective rationality in organizational fields. American Sociological Review 48(2): 147–160.Downing, David B. 2005. The knowledge contract: Politics and paradigms in the academic workplace. Lincoln: Nebraska University of Nebraska Press.Donovan, Claire. 2007. The qualitative future of research evaluation. Science and Public Policy 34(8): 585–597.Durning, Bridget. 2004. Planning academics and planning practitioners: Two tribes or a community of practice? Planning Practice and Research 19(4): 435–446.Edquist, Charles. 1997. System of innovation approaches: Their emergence and characteristics. In Systems of innovation: Technologies, institutions and organizations, ed. C. Edquist, 1–35. London: Pinter.Etzkowitz, Henry, and Loet Leydesdorff. 2000. The dynamics of innovation: from National Systems and “Mode 2” to a Triple Helix of university–industry–government relations. Research Policy 29(2): 109–123.Fromhold-Eisebith, Martina, Claudia Werker, and Marcel Vojnic. 2014. Tracing the social dimension in innovation networks. In The social dynamics of innovation networks, eds. Roel Rutten, Paul Benneworth, Frans Boekema, and Dessy Irawati. London: Routledge (in press).Geuna, Aldo, and Alessandro Muscio. 2009. The governance of university knowledge transfer: A critical review of the literature. Minerva 47(1): 93–114.Gibbons, Michael, Camille Limoges, Helga Nowotny, Simon Schwartzman, Peter Scott, and Martin Trow. 1994. The new production of knowledge: The dynamics of science and research in contemporary societies. London: Sage.Gläser, Jochen. 2012. How does Governance change research content? On the possibility of a sociological middle-range theory linking science policy studies to the sociology of scientific knowledge. Technical University Berlin. Technology Studies Working Papers. http://www.ts.tu-berlin.de/fileadmin/fg226/TUTS/TUTS-WP-1-2012.pdf . Accessed 16 Feb 2015.Goethner, Maximilian, Martin Obschonka, Rainer K. Silbereisen, and Uwe Cantner. 2012. Scientists’ transition to academic entrepreneurship: Economic and psychological determinants. Journal of Economic Psychology 33(3): 628–641.Gulbrandsen, Magnus, and Jens-Christian Smeby. 2005. Industry funding and university professors’ research performance. Research Policy 34(6): 932–950.Haeussler, Carolin, and Jeannette Colyvas. 2011. Breaking the ivory tower: Academic entrepreneurship in the life sciences in UK and Germany. Research Policy 40(1): 41–54.Hessels, Laurens K., Harro van Lente, John Grin, and Ruud E.H.M. Smits. 2011. Changing struggles for relevance in eight fields of natural science. Industry and Higher Education 25(5): 347–357.Hessels, Laurens K., and Harro Van Lente. 2008. Re-thinking new knowledge production: A literature review and a research agenda. Research Policy 37(4): 740–760.Hoye, Kate, and Fred Pries. 2009. ‘Repeat commercializers’, the ‘habitual entrepreneurs’ of university–industry technology transfer. Technovation 29(10): 682–689.Jacobson, Nora, Dale Butterill, and Paula Goering. 2004. Organizational factors that influence university-based researchers’ engagement in knowledge transfer activities. Science Communication 25(3): 246–259.Jain, Sanjay, Gerard George, and Mark Maltarich. 2009. Academics or entrepreneurs? Investigating role identity modification of university scientists involved in commercialization activity. Research Policy 38(6): 922–935.Jasanoff, Sheila, and Sang-Hyun Kim. 2013. Sociotechnical imaginaries and national energy policies. Science as Culture 22(2): 189–196.Jensen, Pablo. 2011. A statistical picture of popularization activities and their evolutions in France. Public Understanding of Science 20(1): 26–36.Kitcher, Philip. 2001. Science, truth, and democracy. Oxford: Oxford University Press.Knorr-Cetina, Karin. 1981. The manufacture of knowledge: An essay on the constructivist and contextual nature of science. Oxford: Pergamon Press.Kronenberg, Kristin, and Marjolein Caniëls. 2014. Professional proximity in research collaborations. In The social dynamics of innovation networks, eds. Roel Rutten, Paul Benneworth, Frans Boekema, and Dessy Irawati. London: Routledge (in press).Krueger, Rob, and David Gibbs. 2010. Competitive global city regions and sustainable development’: An interpretive institutionalist account in the South East of England. Environment and planning A 42: 821–837.Lam, Alice. 2011. What motivates academic scientists to engage in research commercialization: ‘Gold’, ‘ribbon’ or ‘puzzle’? Research Policy 40(10): 1354–1368.Landry, Réjean, Malek Saïhi, Nabil Amara, and Mathieu Ouimet. 2010. Evidence on how academics manage their portfolio of knowledge transfer activities. Research Policy 39(10): 1387–1403.Lee, Alison, and David Boud. 2003. Writing groups, change and academic identity: Research development as local practice. Studies in Higher Education 28(2): 187–200.Lee, Yong S. 1996. ‘Technology transfer’ and the research university: A search for the boundaries of university–industry collaboration. Research Policy 25(6): 843–863.Lee, Yong S. 2000. The sustainability of university–industry research collaboration: An empirical assessment. The Journal of Technology Transfer 25(2): 111–133.Leisyte, Liudvika, Jürgen Enders, and Harry De Boer. 2008. The freedom to set research agendas—illusion and reality of the research units in the Dutch Universities. Higher Education Policy 21(3): 377–391.Louis, Karen Seashore, David Blumenthal, Michael E. Gluck, and Michael A. Stoto. 1989. Entrepreneurs in academe: An exploration of behaviors among life scientists. Administrative Science Quarterly 34(1): 110–131.Lowe, Philip, Jeremy Phillipson, and Katy Wilkinson. 2013. Why social scientists should engage with natural scientists. Contemporary Social Science 8(3): 207–222.Martín-Sempere, María José, Belén Garzón-García, and Jesús Rey-Rocha. 2008. Scientists’ motivation to communicate science and technology to the public: Surveying participants at the Madrid Science Fair. Public Understanding of Science 17(3): 349–367.Martin, Ben. 2003. The changing social contract for science and the evolution of the university. In Science and innovation: Rethinking the rationales for funding and governance, eds. A. Geuna, A.J. Salter, and W.E. Steinmueller, 7–29. Cheltenhan: Edward Elgar.Merton, Robert K. 1973. The sociology of science: Theoretical and empirical investigations. Chicago: University of Chicago Press.Miller, Thaddeus R., and Mark W. Neff. 2013. De-facto science policy in the making: how scientists shape science policy and why it matters (or, why STS and STP scholars should socialize). Minerva 51(3): 295–315.Muthén, Bengt O. 1998–2004. Mplus Technical Appendices. Muthén & Muthén. Los Angeles, CA.: Muthén & Muthén.Nedeva, Maria. 2013. Between the global and the national: Organising European science. Research Policy 42(1): 220–230.Neff, Mark William. 2014. Research prioritization and the potential pitfall of path dependencies in coral reef science. Minerva 52(2): 213–235.Nelson, Richard R. 2001. Observations on the post-Bayh-Dole rise of patenting at American universities. The Journal of Technology Transfer 26(1): 13–19.Nowotny, Helga, Peter Scott, and Michael Gibbons. 2001. Re-thinking science: Knowledge and the public in an age of uncertainty. Cambridge: Polity Press.Olmos-Peñuela, Julia, Paul Benneworth, and Elena Castro-Martínez. 2014a. Are ‘STEM from Mars and SSH from Venus’? Challenging disciplinary stereotypes of research’s social value. Science and Public Policy 41: 384–400.Olmos-Peñuela, Julia, Elena Castro-Martínez, and Manuel Fernández-Esquinas. 2014b. Diferencias entre áreas científicas en las prácticas de divulgación de la investigación: un estudio empírico en el CSIC. Revista Española de Documentación Científica. doi: 10.3989/redc.2014.2.1096 .Ouimet, Mathieu, Nabil Amara, Réjean Landry, and John Lavis. 2007. Direct interactions medical school faculty members have with professionals and managers working in public and private sector organizations: A cross-sectional study. Scientometrics 72(2): 307–323.Perkmann, Markus, Valentina Tartari, Maureen McKelvey, Erkko Autio, Anders Brostrom, Pablo D’Este, Riccardo Fini, et al. 2013. Academic engagement and commercialisation: A review of the literature on university-industry relations. Research Policy 42(2): 423–442.Philpott, Kevin, Lawrence Dooley, Caroline O’Reilly, and Gary Lupton. 2011. The entrepreneurial university: Examining the underlying academic tensions. Technovation 31(4): 161–170.Rutten, Roel, and Frans Boekema. 2012. From learning region to learning in a socio-spatial context. Regional Studies 46(8): 981–992.Sarewitz, Daniel, and Roger A. Pielke. 2007. The neglected heart of science policy: reconciling supply of and demand for science. Environmental Science & Policy 10(1): 5–16.Sauermann, Henry, and Paula Stephan. 2013. Conflicting logics? A multidimensional view of industrial and academic science. Organization Science 24(3): 889–909.Schein, Edgar H. 1985. Organizational culture and leadership: A dynamic view. San Francisco, CA: Jossey-Bass.Shane, Scott. 2000. Prior knowledge and the discovery of entrepreneurial opportunities. Organization Science 11(4): 448–469.Spaapen, Jack, and Leonie van Drooge. 2011. Introducing ‘productive interactions’ in social impact assessment. Research Evaluation 20(3): 211–218.Stokes, Donald E. 1997. Pasteur’s quadrant: Basic science and technological innovation. Washington, DC: Brookings Institution Press.Tartari, Valentina, and Stefano Breschi. 2012. Set them free: scientists’ evaluations of the benefits and costs of university–industry research collaboration. Industrial and Corporate Change 21(5): 1117–1147.Tinker, Tony, and Rob Gray. 2003. Beyond a critique of pure reason: From policy to politics to praxis in environmental and social research. Accounting, Auditing & Accountability Journal 16(5): 727–761.van Rijnsoever, Frank J., Laurens K. Hessels, and Rens L.J. Vandeberg. 2008. A resource-based view on the interactions of university researchers. Research Policy 37(8): 1255–1266.Venkataraman, Sankaran. 1997. The distinctive domain of entrepreneurship research: An editor’s perspective. Advances in Entrepreneurship, Firm Emergence, and Growth 3: 119–138.Verspagen, Bart. 2006. University research, intellectual property rights and European innovation systems. Journal of Economic Surveys 20(4): 607–632.Villanueva-Felez, Africa, Jordi Molas-Gallart, and Alejandro Escribá-Esteve. 2013. Measuring personal networks and their relationship with scientific production. Minerva 51(4): 465–483.Watermeyer, Richard. 2015. Lost in the ‘third space’: the impact of public engagement in higher education on academic identity, research practice and career progression. European Journal of Higher Education (online first, doi: 10.1080/21568235.2015.1044546 ).Weingart, Peter. 2009. Editorial for Issue 47/3. Minerva 47(3): 237–239.Ziman, John. 1996. ‘Postacademic science’: Constructing knowledge with networks and norms. Science Studies 1: 67–80.Zomer, Arend H., Ben W.A. Jongbloed, and Jürgen Enders. 2010. Do spin-offs make the academics’ heads spin? The impacts of spin-off companies on their parent research organisation. Minerva 48(3): 331–353