The proximity of rapeseed fields influences levels of forest damage by red deer

Deer can show transitional use between agricultural fields and forests for foraging and shelter. Such transitional use may affect forest damage as nutrient balancing theory suggests that if deer ingest large amounts of nutrient-rich food, complementary browse, such as bark, may be required to balance the diet.We investigated the relationship between the level of red deer Cervus elaphus bark-stripping damage in 68 Norway spruce Picea abies stands and the presence of rapeseed Brassica napus fields – an energy-rich crop preferred by red deer – in the surroundings, hypothesizing that damage increases with decreasing distance to rapeseed fields. We also considered other potentially influencing factors, such as supplemental feeding, alternative forage availability, and deer use of spruce stands as indexed by a pellet group count.Spruce stands closer to rapeseed had a significantly higher proportion of damaged stems. The increased level of bark-stripping damage was not explained by a higher stand use of deer closer to rapeseed fields, indicating that deer increase their consumption of bark in order to balance their diet. Similarly, spruce stands closer to supplemental feeding stations had significantly higher damage levels.In line with earlier findings, damage levels were negatively related to the amount of available browse in the forest. This emphasizes the importance of alternative forage for reducing the damage risk in forest plantations.Our study shows that the availability of fields with nutrient-rich food, such as rapeseed, as well as supplemental feeding needs to be considered when predicting the level of forest damage. With a high availability of nutrient-rich food in the vicinity of forest stands, a higher damage level can be expected and counteractions could be taken such as increased disturbance, harvest or changed choice of both crop and supplemental feed types. These actions may also be combined with a push–pull strategy where the deer are steered to disturbance-free zones insensitive to damage and with alternative forage. The importance of alternative forage availability on damage levels highlights the necessity for managers to actively promote tree and shrub forage within and around their production stands

Nutrient balancing or spring flush - What determines spruce bark stripping level by red deer?

The distribution and population density of red deer (Cervus elaphus) are increasing in several regions of Europe. The deer may cause severe damage in commercial forestry and agriculture. Bark stripping is the main problem in forests, especially on Norway spruce (Picea abies), and is thought to mostly occur during winter when other forage is scarce. It has been suggested that an imbalance in the nutrient intake, and especially a diet including high amounts of easily-digestible macronutrients, such as agricultural crops, can lead to an increased urge to consume bark. Feeding on brassicas, for example rapeseed (Brassica napus) might have this effect. The aim with this study was to investigate the relationship between intake of rapeseed and bark stripping on Norway spruce by red deer during early spring. We did this by a controlled feeding experiment with four groups of captive red deer in southern Sweden. All groups were given spruce logs every week, while only two groups had access to freshly harvested rapeseed plants. In addition, influence of air temperature and forage nutritional composition was taken into account. Our results show that red deer bark stripping can be considerable not only during winter but also during spring green-up. We found no significant influence of rapeseed on bark stripping performed by the deer. However, at a threshold temperature, deer suddenly started to ingest large amounts of bark biomass, coinciding with a significant change in the bark's concentration of starch. We suggest that the lack of effect of rapeseed feeding can partly be explained by overshadowing effects caused by such seasonal changes of bark character-istics, and partly by the fact that the rapeseed plants in our study contained lower than expected concentrations of easily-digestible macronutrients (apart from protein). We conclude that the risk of damage on spruce can be especially high during certain periods, something that is important to consider when mitigating bark stripping. However, several interactive effects are involved and must be considered in order to more efficiently mitigate damage

An experimental study of vertebrate scavenging behavior in a Northwest European woodland context.

Vertebrate scavengers can modify surface deposited human remains which can hinder forensic investigations. The effects of such scavenging vary between species and regions. Published research into the effects of the scavenging of human remains is dominated by work from North America with few studies covering Northwestern Europe. Forensic scientists, investigators, and police search officers in Northwestern Europe are often left questioning on a basic level as to which scavengers are active and how they might affect human remains. This paper presents the results of a field study utilizing deer (Cervus nippon; Capreolus capreolus) as surface deposits observed by motion detection cameras in a British woodland. The most common avian and rodent scavenger species recorded included the buzzard (Buteo buteo), carrion crow (Corvus corone), wood mouse (Apodemus sylvaticus), and gray squirrel (Sciurus carolinensis). The scavenging behaviors observed were affected by seasonality, rates of decomposition, and insect activity. Scavenging by buzzards, unlike carrion crows, was most frequent during fall to winter and prior to insect activity. Overall, avian scavengers modified and scavenged soft tissue. Rodents scavenged both fresh and skeletonized remains with gray squirrels only scavenging skeletal remains. Wood mice were most active in winter and scavenged both soft tissue and bone

Facultative predation and scavenging by mammalian carnivores: seasonal, regional and intra-guild comparisons

The extent to which vertebrate carnivores shift facultatively between predation and scavenging has recently been emphasized. Potentially, all carnivores have to do is wait until animals succumb to the debilitating effects of advancing age. However, this may be insufficient because of intense competition among other scavengers and decomposers for food. Moreover, the availability of carcasses of animals dying from causes other than predation varies seasonally, so carnivores must be adapted to exploit various sources of food through the seasonal cycle. We explore how mammalian carnivores cope with seasonality in carrion supply and in prey vulnerability to predation. We focus mainly on large carnivores and ungulates, and compare especially ecological communities in northern temperate and African savanna ecosystems. When carrion is scarce, carnivores can (i) take advantage of temporarily vulnerable segments of prey populations, such as newborn young, heavily pregnant females and males distracted or debilitated by reproduction, (ii) switch to carcass remains left by or stolen from other carnivores, or (iii) exploit small animals and non‐animal food sources. Relationships between carnivores tending towards predation or scavenging can be both competitive and facilitative. Top carnivores may provide a supply of carcasses throughout the year, which subsidizes scavengers when carrion availability from other sources is low. Alterations of seasonal patterns due to anthropogenic environmental change may enhance the role of top carnivores as buffers of anthropogenic perturbations of natural processes. Megaherbivores, which are not normally regarded as prey but can provide huge carrion subsidies, may strongly influence interspecific interactions between carnivores and the proportion of food flowing towards scavenging relative to predation. Relationships among carnivores based on hunting vs. scavenging strategies are flexible and subject to changes in response to circumstances. Their functional complexity is relevant for assessing the effects of global change on ecosystem function

Beyond climate envelope projections : roe deer survival and environmental change.

Research on climate change impacts has focused on projecting changes in the geographic ranges of species, with less emphasis on the vital rates giving rise to species distributions. Managing ungulate populations under future climate change will require an understanding of how their vital rates are affected by direct climatic effects and the indirect climatic and non-climatic effects that are often overlooked by climate impact studies. We used generalized linear models and capture–mark–recapture models to assess the influence of a variety of direct climatic, indirect climatic, and non-climatic predictors on the survival of roe deer (Capreolus capreolus) at 2 sites in Sweden. The models indicated that although direct climatic effects (e.g., precipitation) explained some variation in survival, indirect climatic effects (e.g., an index of vegetation production), and non-climatic effects (hunting by lynx [Lynx lynx] and humans) had greater explanatory power. Climate change is likely to increase vegetation productivity in northern Europe, and, coupled with the positive effects of vegetation productivity on roe deer survival, might lead to population increases in the future. Survival was negatively affected by lynx presence where these predators occur and by human harvest in the site that lacked predators. In the future, managers might find that a combination of increased harvest and predation by recovering carnivore populations may be necessary to mitigate climate-induced increases in roe deer survival. Considering vegetation availability and predation effects is likely to improve predictions of ungulate population responses to variation in climate and, therefore, inform management under future climate change

Vildsvin i de Nordiska länderna : en rapport på uppdrag av Nordiska Ministerrådet

Vildsvinet (Sus scrofa) förekommer i stora delar av Europa, södra Asien och norra Afrika. Arten har introducerats till Nordamerika, Sydamerika, Nya Zeeland och Australien. I Europa har vildsvinet ökat kraftigt både till antal och utbredning under de senaste trettio åren och i Norden förekommer vildsvin i Finland, Sverige, Norge och Danmark. Vildsvin är i ett historiskt perspektiv en naturlig del av den Nordiska faunan, med undantag för Island. Arten utrotades dock under olika perioder (1000-talet i Norge, 1700-talet i Sverige, 1800-talet i Danmark) och har sannolikt inte funnits naturligt i Finland under de senaste 8 000 åren. Under de senaste decennierna har dock vildsvinet återkommit till Sverige genom rymningar från hägn och via naturlig spridning från grannländer till Finland, Danmark och Norge. Artens naturliga förmåga att snabbt föröka sig har medfört en stor population i Sverige, med påföljande och ökade skador framför allt inom jordbruket. Även vildsvinsolyckor i trafiken har ökat kraftigt i takt med den ökande vildsvinsstammen. Den ökande populationen innebär också att risken för spridning av sjukdomar ökar, framför allt är oron inom svinproduktionsnäringen påtaglig. Det allvarligaste hotet anses vara Afrikansk svinpest (ASF) som sprids bland vildsvin i stora delar av forna Östeuropa och länder som gränsar till väst. Under våren 2021 fick Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i uppdrag av Nordiska Ministerrådet att sammanfatta kunskapsläge, förvaltningsmål och policys kring vildsvinssituationen i de Nordiska länderna med särskilt fokus på nuläge och framtiden. Förekomst och övergripande nationella mål för vildsvinspopulationerna I Sverige är den övergripande och nationella målsättningen för vildsvinspopulationen att nå ”en hållbar, kontrollerad och frisk population av vildsvin, anpassad till regionala och lokala förutsättningar”. I Finland är målsättningen att minska stammen till 500–600 djur. I Norge definieras vildsvinet som en främmande art och det övergripande förvaltningsmålet är ”minsta möjliga antal vildsvin på minsta möjliga område”. I Danmark finns ett tydligt mål att vildsvin inte ska tillåtas återetablera sig. I Sverige har vildsvinspopulationen ökat kraftigt sedan 80-talet och uppskattningsvis finns idag minst 300 000 vildsvin i landet. Utbredningen sträcker från söder upp till ungefär i höjd med Gävleborgs och Dalarnas län. I Finland har en population etablerats genom att vildsvin vandrat in från sydöst. Förra året uppskattades den finska populationen omfatta omkring 3 500 djur. Populationen är tätast i sydöstra Finland men vildsvin förekommer ända upp till Norra Österbotten. I Norge dokumenterades föryngring av frilevande vildsvin för första gången 2005. Därefter har en population på 400–1 200 djur etablerats i ett område längs gränsen mot Sverige, från Halden i söder till Kongsvinger i norr. Genom vildsvinets kraftiga expansion i Europa, inklusive Tyskland, har vildsvin också vandrat in i Danmark söderifrån och år 2018 fanns en stam på 100–150 djur i landet. Därefter har Danmark i stort sett eliminerat alla frilevande vildsvin samt uppfört ett stängsel längs hela den tyska landsgränsen och på så sätt minskat risken för spridning av ASF från Tyskland. Skador på gröda, mark och i trafiken Vid större tätheter kan vildsvin orsaka stora skador inom jordbruket. Omfattningen av skadorna påverkas av flera faktorer, men antalet vildsvin är den främsta parametern varför vi ser betydligt färre skador i Finland och Norge än i Sverige. När vildsvinen söker efter föda i form av maskar, insekter och växtdelar skadas jordbruksgrödor genom att de trampar ned, bökar och betar. Skador orsakade av vildsvin innefattar även maskinskador då vildsvinen bökat upp jord och sten. I Sverige, år 2015, beräknades kostnaderna för vildsvinens skador inom jordbruket till mer än en miljard SEK per år. Även anläggningar som golfbanor och trädgårdar kan skadas av bökande vildsvin. Ökande vildsvinstammar innebär också fler trafikolyckor med vildsvin inblandade. Under perioden 2003–2016 beräknas den totala kostnaden för vildsvinsrelaterade trafikolyckor i Sverige ha ökat med 536%, från 1,9 miljoner till 12,3 miljoner EUR. Sjukdomsspridning ASF är en anmälningspliktig virussjukdom som kan drabba vildsvin och tamsvin. Sjukdomen smittar inte människa men klassas som en epizooti eftersom den kan orsaka stora ekonomiska förluster för grisnäringen. Vaccin är under utveckling men botemedel saknas och sedan 2014 förekommer sjukdomen i flera länder inom EU med etablering i vildsvinsstammar i Tyskland, Polen, Slovakien, Ungern och de baltiska länderna, dock inte i Norden. ASF finns även i Ryssland (sedan 2009), Ukraina och Serbien. Smitta sprids genom kontakt mellan djur och via indirekt överföring av virus. Viruset kan dessutom överleva flera år i kylt, fryst, rökt eller saltat kött, varför även charkprodukter från drabbade länder utgör ett hot. Även import av foder kan utgöra en risk för spridning. Andra förvaltningsrelevanta sjukdomar som förekommer bland vildsvin inkluderar bland annat trikiner och salmonella. Ekosystemtjänster Olika intressegrupper, och individer inom intressegrupper, värderar ofta samma ekosystemtjänst olika beroende på kontext och grad av påverkan eller otjänst. Vildsvinets påverkan på sin omgivning genom bök, födointag och tramp är i fel kontext en uppenbar otjänst medan bök i till exempel en granmonokultur, i lagom dos, kan utgöra en viktig tjänst för att öka den biologiska mångfalden. Övriga mer uppenbara tjänster som arten anses bidra med i olika utsträckning är fröspridning, spillning, asätande, biologisk kontroll av skadeinsekter, produktion av viltkött och rekreation med mer. Åtgärder och policys i de Nordiska länderna Den viktigaste åtgärden för att minska vildsvinens negativa effekter i de nordiska länderna är ökat jakttryck. Samverkan mellan markägare, jägare och andra förvaltande aktörer framhålls ofta som en springande punkt för att nå förvaltningsmålen, både lokalt och nationellt. Gemensamt för län derna är exempelvis lättnader i jaktbestämmelserna samt information/utbildning för att öka jakten. I Sverige pågår ett omfattande arbete för att förenkla och öka avsättningen av vildsvinskött till marknaden och på så sätt motivera till ökad jakt. I Finland och Norge kan jägare erhålla ersättning för skjutna djur genom att sända in prov för smitto- och hälsoövervakning. Danmark har sedan 2018 intensifierat ansträngningarna för att utrota vildsvinet genom att bygga ett vildsvinsstängsel längs hela den dansk-tyska gränsen och genom intensiv jakt vid bevakade utfodringsplatser. Åtgärder för att förhindra ASF är aktuella i alla nordiska länder, och tycks vara särskilt centrala i Danmark och Finland, som gränsar direkt till länder med ASF. Danmarks huvudsakliga åtgärd för att hindra smittspridning via vildsvin är att förhindra dem från att etablera sig i landet. I Finland har tillsynen intensifierats genom provtagning, regler, rekommendationer, och gränskontroller, men också genom regler för import av foder och köttprodukter. Informationsinsatser om ASF och dess smittvägar har gjorts i alla länder. Information har exempelvis riktats till jägare, lantbrukare, allmänhet och turister. I Norge och Finland finns krav på att observationer av sjuka eller självdöda vildsvin ska rapporteras till veterinär eller myndighet. I samtliga nordiska länder med vildsvin finns övervakningsprogram där djuren analyseras med avseende på ASF och andra sjukdomar. Sammanfattande överväganden med särskilt fokus på behov av samverkan i Norden Ett Nordiskt samverkansråd liknande samverkan kring förvaltningen av de stora rovdjuren i Sverige, Norge och Finland skulle sannolikt koordinera och effektivisera vildsvinsförvaltningen, särskilt i gränsbygder. Ett sådant samverkansråd kan driva frågor och initiera diskussioner kring: • gemensamma lagar, regler och riktlinjer med avseende på jakt, sjukdomsövervakning (provtagning), export/import och regler kring försäljning av vildsvinskött och förädlade charkuterier. • ett ökat forsknings-, övervaknings och kunskapsutbyte mellan länderna gällande populationsövervakning, inventering av jord/skogsbruksskador, skadebekämpning, jakt och smittskyddsåtgärder. Förvaltnings- och övervakningsinriktad forskning bedrivs i olika omfattning i såväl Sverige, Norge och Finland. • samordnad information kring vilka förvaltningsåtgärder som empiriskt varit framgångsrika och vilka regler/riktlinjer/rekommendationer som gäller i de olika nordiska länderna. Det är i nuläget svårt att få en aktuell överblick över olika myndigheters senaste beslut, när de börjar gälla, huruvida det är rekommendationer eller krav och så vidare

Large herbivore migration plasticity along environmental gradients in Europe: life-history traits modulate forage effects

The most common framework under which ungulate migration is studied predicts that it is driven by spatio–temporal variation in plant phenology, yet other hypotheses may explain differences within and between species. To disentangle more complex patterns than those based on single species/ single populations, we quantified migration vari-ability using two sympatric ungulate species differing in their foraging strategy, mating system and physiological constraints due to body size. We related observed variation to a set of hypotheses. We used GPS-collar data from 537 individuals in 10 roe Capreolus capreolus and 12 red deer Cervus elaphus populations spanning environmental gra-dients across Europe to assess variation in migration propensity, distance and tim-ing. Using time-to-event models, we explored how the probability of migration varied in relation to sex, landscape (e.g. topography, forest cover) and temporally-varying environmental factors (e.g. plant green-up, snow cover). Migration propensity varied across study areas. Red deer were, on average, three times more migratory than roe deer (56% versus 18%). This relationship was mainly driven by red deer males which were twice as migratory as females (82% versus 38%). The probability of roe deer migration was similar between sexes. Roe deer (both sexes) migrated earliest in spring. While territorial male roe deer migrated last in autumn, male and female red deer migrated around the same time in autumn, likely due to their polygynous mating system. Plant productivity determined the onset of spring migration in both species, but if plant productivity on winter ranges was sufficiently high, roe deer were less likely to leave. In autumn, migration coincided with reduced plant productivity for both species. This relationship was stronger for red deer. Our results confirm that ungulate migration is influenced by plant phenology, but in a novel way, that these effects appear to be modulated by species-specific traits, especially mating strategies.publishedVersio